Hej igen.

Tänkte skriva om ett känsligt ämne, i alla fall ur mitt perspektiv. Nämligen när vänskaper tar slut, när två kompisar bestämmer sig för att dem inte längre ska vara vänner. Vet inte riktigt vart jag ska börja, men jag kanske bör ta det från början, shall we?

Under min barndom har jag flyttat mycket, jag har bott lite överallt i min stad. Från att bo på landet till att vara en stadstjej i lägenhet. Från att bo i lägenhet till att flytta till hus igen och från att bo i ett hus flytta till ett ''mindre finare kvarter''. Jag har med andra ord bott lite här och där med min familj vilket har resulterat till att jag gått i 7 olika skolor. Jag har som barn träffat mycket olika människor. Jag har haft många olika vänner, vänner som bara stannat tillfälligt i mitt liv och vänner som jag umgåtts med i flera år. Och turen har varit på min sida då jag nog alltid haft ganska lätt att få vänner. Jag vet sedan liten att vissa vänner är något som kommer och går, medan andra vänskaper kan vara livet ut. Vänner har kommit och vänner har gått, så har det alltid varit och ingenting som jag någonsin sörjt på något sätt, då jag vet att det är så livet är. Men som äldre (Ja om man ens kan kalla en 18-åring för något äldre) så har jag insett att det blir svårare och svårare med åren att mista vänner, just för att dem vänner jag har idag är verkligen mina vänner. Man har inte tid att slösa energi på någon man vet kommer stanna en liten stund, man prioriterar kvalitén mer än kvantiteten idag. 

Jag har förlorat någon som jag kallade för vän. Och inte bara vän, han var min bästa vän. Tycker inte att det är särskilt nödvändigt att skriva detaljerat om varför vi idag inte är vänner, för det skulle antagligen ta mig flera timmar att skriva då jag nog inte riktigt förstår det själv. Och jag tror att detta är det första ''break-upet'' med en vän som jag upplevt väldigt jobbig. Jag tror det beror mest på att allting tog slut så himla fort, men samtidigt inte. Jag är inte dum, och jag vet att den dagen jag tog kontakt med mitt ex, skulle vara den dagen då jag förlorade min bästa vän. Jag vet att jag inte var någon bra kompis den perioden då det hände, men det fanns så mycket osäkerhet och många frågetecken i våran vänskap just då. Det kanske är dumt att skriva det här inlägget, men jag vet inte riktigt vart eller till vem jag ska skriva det till annars, jag måste få ut det på något sätt. Och om jag bestämmer mig för, att personen jag skriver om, ska få läsa detta, känns det inte som att det kommer förbättra våran situation på något sätt. Jag känner bara helt spontant att jag måste få skriva ner allting.

Jag har undrat så många gånger om vem det är som har ljugit för mig. Är det min bästa vän eller är det mitt ex? Ingen av dem har haft någon anledning till att ljuga för mig och jag har verkligen bett dem så många gånger om att dem bara kan säga som det är, jag kommer inte bli arg. Bara att jag vill höra sanningen, oavsett hur jobbig sanningen kommer vara. Men det spelar ingen roll hur många gånger jag ber dem, det spelar ingen roll hur många gånger jag ber till gud om att få höra sanningen, det spelar ingen roll för jag tror aldrig att jag kommer få höra det. Båda har svurit sina liv på att dem berättar sanningen, men det är ju någon som ljuger. Och om ingen har ljugit så måste i alla fall någon ha överdrivit eller kryddat på historierna och sedan inte vågar säga det. Vet du ens hur många gånger jag har stirrat ut genom mitt fönster och undrat om han är mytoman på riktigt? Att om han nu har ljugit så mycket för mig, att han verkligen inte är medveten om det själv? Men det går inte ihop, varför skulle han ha ljugit för mig när han verkligen inte haft någon anledning att göra det överhuvudtaget? Han var min bästa vän och jag har så svårt att tro att han någonsin ljugit för mig, eftersom han var så noggrann med att hela tiden poängtera att han inte hade några anledningar till det. Och jag trodde honom. Men idag vet jag inte vad jag tror, jag vet bara vad jag vill tro. Även om det ''bara'' är en vän jag förlorat, så är det så mycket mer än så. Det kändes som jag förlorade en del av mig själv, eftersom han var någon som jag berättade allt till. Även om jag visste att vissa saker skulle göra honom sur och besviken på mig så visste jag att jag kunde berätta allt till honom. VI var vänner i ungefär 7-8 månader, man kan ju tro att det är en väldigt kort tid att bli så nära med någon, och det var det nog också. Men det var bara så äkta, en ren och äkta vänskap. Det fick mig att inse att man kan vara vän med någon i hela sitt liv, och man kan träffa en människa i bara några månader och den människan kan ändra hela ditt liv, på så kort tid. Det var väldigt fint.

Och jag kan medge det. I början av vårt såkallade ''vänskaps-breakup'' så avskydde jag honom. Såfort hans namn kom på tal vifta jag bort det, envis med att jag verkligen inte ville prata om honom. Eller så kunde jag säga en spydig kommentar om honom för att låtsas som jag inte brydde mig. Men mina vänner såg igenom min jargong och fattade att jag brydde mig, men att jag inte ville prata om det. Idag om någon frågar mig svarar jag alltid med ett kort svar, eftersom det fortfarande känns jobbigt att prata om. Jag avskyr honom inte och jag har aldrig hatat honom och kommer förmodligen aldrig att göra det heller. Det är bara svårt att förlåta någon om man inte ens vet om man kan förlåta människan. Och om han inte ens har gjort något, slängdes vår vänskap då för ingenting? Tänk om han aldrig ljög, tänk om han pratade sanning om allting? Då måste jag gjort livets misstag. Men jag kommer nog aldrig få reda på vem det var som ljög eftersom jag aldrig kommer kunna få något bevis. Det är ord mot ord.

Jag tänker på honom varje dag. Det börjar bli jobbigt. Jag vet att jag på något sätt måste få ett avslut men jag vet inte hur. Jag vet bara att jag måste få det för min egna skull. Mina vänner har stöttat mig och varit väldigt bryende dem få gångerna vi pratat om allt som har hänt, men det känns inte som att det hjälper.

Har suttit och skrivit i en timme nu och jag måste lägga mig. Godnatt.