Det var ungefär 2 månader sedan jag senast skrev här. Då var jag en nybliven singeltjej med många förhoppningar.

Idag, den 28 november, 2 månader och 8 dagar senare så är jag här igen. Mycket har hänt i mitt liv sen sist, både bra och dåliga saker. Ärligt talat så vet jag inte riktigt hur jag mår egentligen, det går i berg och dalbana hela tiden. Kvällarna är jobbigast, det är då ångesten kickar in. På dagarna är allt så ytligt och allt går så fort så man hinner inte tänka speciellt mycket.

Jag saknar honom, det måste jag erkänna. Är verkligen inte förvånad, det är sån jag är. Jag förstör relationer, stänger ute alla känslor tills allt kommer ifatt mig och fäller krokben på mig. Jag känner mig själv vid det här laget, jag är verkligen patetisk. Jag är falsk. Både mot andra och mot mig själv, det jobbiga är att jag gör det helt omedvetet mot mig själv hela tiden. Detta är inte första gången jag pågrund av mitt känslokalla inre förstör andra människor känslomässigt. Jag önskar jag kunde få veta vad han gör just nu, vad han tänker på... vad han känner. Tänker han på mig? Saknar han mig lika mycket som jag saknar honom? Har han gått vidare? Älskar han någon annan tjej nu?

Jag älskar ingen annan i alla fall. Ingen kille åtminstone. Jag har försökt gå vidare, träffat nya människor men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll vem det är som sover brevid mig på nätterna, det spelar ingen roll vem det är som torkar mina tårar. Det spelar ingen roll vilken axel jag får luta mig mot. Tankarna finns hos honom, när jag blundar är det honom jag ser. Han hemsöker mig till och med i mina drömmar... Bara små skymtar av honom. Det räcker för mig att bli helt förstörd. Kan du någonsin förlåta mig för allt jag gjort?

Jag kommer aldrig glömma när vi träffades 17 augusti, vi hade bråkat. Vi satt utanför ditt hus på trappan och pratade om oss. Det var något jag ville säga till dig, något som jag aldrig sagt till dig, något du aldrig hade sagt till mig. Men jag väntade tills kvällen, när vi låg tätt bredvid varandra i din säng. Jag sa med en liten obekväm röst att jag ville säga något till dig och du svarade ''vadå?''. Du trodde jag skulle berätta något dåligt, kanske var detta dåligt, vad vet jag, du kollade så oroligt på mig. Jag kollade in i dina bruna ögon medan du såg på mig, det tog mig kanske 3 minuter innan jag äntligen fick modet att säga det. Det jag aldrig hade vågat säga till dig, för att jag aldrig ville inse det själv. ''Jag älskar dig'' sa jag. Något i dina ögon förändrades, som att poletten äntligen föll. Hur vi trodde att den sista pusselbiten föll på plats. Du frågade lågt med en viss förvåning ''Gör du?'', eftersom du förmodligen inte trodde att du hade hört rätt. ''Ja, det gör jag'', sa jag och var nu säker. 

Han kollade på mig och log, sedan sa han -

''Jag älskar dig med.''

Och på något sätt, så förstod jag, att han alltid hade gjort det.

Det var nog en av de finaste stunderna vi hade tillsammans... vi hade aldrig varit så nära varandra som vi var den kvällen. Jag saknar det. Som Jon Snow sa till sin Ygritte ''You remember that cave? We should have stayed in that cave''. Precis som vi, vi skulle aldrig ha lämnat den sängen, den kvällen. 

Försöker så hårt att klara mig på egen hand. Det gör så jävla ont ibland. Saknar dig så mycket. Men vi fungerade inte, och jag har insett nu efteråt att jag aldrig ens försökte fungera med dig. Hatar mig själv för det. Men jag hoppas att du mår bra, det är bättre att en mår dåligt istället för båda. Jag kan ta smällen.