Jag hade nästan glömt bort den här ''bloggen'', insåg för några dagar sedan att den fortfarande finns kvar, satt och läste igenom gamla inlägg med varierande reaktioner. Shit, sist jag skrev här var 28 november 2017, det är ett halvår sedan. Jag känner mig lite mållös för tillfället, det finns så mycket att skriva om. Det har hänt så fruktansvärt mycket med andra ord. Vart ska man ens börja? Jag har märkt att jag kommer tillbaka hit varje gång jag känner mig nerstämd, det är ju på ett sätt väldigt skönt att få skriva av sig, även fast det bara är jag som läser detta. Men jag tror att det är lite det som är meningen, det är en slags terapi för mig. Jag får ut allt jag vill ha sagt, får det nerskrivet, samtidigt som jag slipper processen med att vända mig till en annan människa. Och med det menar jag inte att jag inte har någon jag kan vända mig till, för det har jag verkligen. Det uppskattar jag, men att prata om känslor har aldrig riktigt varit min grej. Och egentligen finns det inga problem med att prata om känslor med andra människor för mig men jag hatar verkligen känslan av att någon person vet om mina svagheter. Jag vet att det är löjligt men jag hatar det verkligen. Det är väl kanske därför jag nu känner lättnaden över att få skriva av mig här istället.

Den här veckan har varit den hemskaste på länge. Allt som kan tänka sig vara dåligt för min psykiska hälsa visade verkligen sitt face till mig den här veckan. Har mått så dåligt och livslusten har legat på 0. Jag är en person som vanligtvis gillar utmaningar but dear god, denna gången slängde du verkligen vattnet över huvudet på mig. Jag är så nära på att flippa ut, samtidigt så vet jag om att om jag flippar ur så kommer saker och ting bara bli värre. Jag har en konstant klump i magen och allting känns så konstigt, jag har så mycket ilska och sorg i mig samtidigt som jag bara känner mig så jävla tom. Går det ens ihop? Ena sekunden vill jag bara skrika och slå sönder saker, men nästa sekund vill jag bara lägga mig under täcket i sängen och gråta timmar i sträck. Men ingenting utav det händer, istället sitter jag förtvivlat i min säng och stirrar in i väggen och bara funderar. Varför händer detta just nu, och VARFÖR? Ingenting går ihop längre, nothing makes sense. På ett sätt så vet jag om att jag är en stark tjej, jag har varit med om ett och annat. Det kanske låter konstigt och nästan psykopatiskt men det är när jag är arg som jag verkligen känner mig själv. När jag blir arg är det som att jag släpper allt annat, jag släpper alla tankar om vad folk tycker om mig, jag skiter i vem jag sårar, det enda jag tänker på är att jag ska stå upp för mig själv. Det är som om en liten flicka på skolgården blir mobbad av andra ungar och plötsligt kommer den där människan och tar tag i flickans hand, hjälper henne komma upp och ber mobbarna fara åt helvete. I detta fallet är jag den lilla hjälplösa flickan, men såfort jag blir arg så är det som att den där människan som hjälper henne plötsligt kommer fram till mig och hjälper mig själv upp igen. Det är som om jag ser mig själv i tredje perspektiv, att min ilska är det enda som får mig att vara äkta mot mig själv. Låter säkert jättekonstigt men det är därför jag tycker att det är så mycket enklare att vara arg än ledsen.

Jag beskyller mig själv för många problem och som min mamma brukar säga ''Du är din största kritiker'', med det sagt betyder det att det inte finns en större kritiker mot dig än dig själv. Jag vet att jag kan vara lite hård mot mig ibland, det är i alla fall vad andra säger. Ibland så känner jag behovet av att jag måste ändra på saker, saker man inte ens kan ändra på. Och det förstör mig så mycket. Jag är en långsint ältare. Jag kan älta saker i evigheter tills jag släpper det, om jag ens släpper det, vill säga. Jag försöker att jobba med mig själv hela tiden, typ som att acceptera mig själv. Säga att det är okej att misslyckas ibland, det är mänskligt. Men det är inte lätt att försöka bli en bättre människa när andra människor konstant kommer med skit hela tiden.