torkelsgris

Senaste inläggen

Av Amanda Martins - 11 september 2018 22:35

Klockan är nu 22:37, det är en tisdagskväll och jag är sjuk. Feber, halsont och hosta. Hade jätteångest över att jag skulle missa så mycket i skolan, men efter en liten konversation med min mentor så kom vi fram till att det är ingenting att oroa sig över. Jag får bara vila och bli frisk, sen kommer jag ikapp igen. Precis som med allt annat.


Jag har gjort en nystart i mitt liv. Jag tror det kan vara nyttigt för mig att få göra det faktiskt. Har inte så jättemycket förväntningar dock, man får väl ta det som det kommer helt enkelt. Jag vill på något sätt ändå tro att allting kommer lösa sig, med allt. Jag går sista året på gymnasiet, kämpa kämpa kämpa! Jag har klippt vänskap med andra, gjort slut med min f.d pojkvän. Har varit i en ganska deppig period men jag har lärt mig att acceptera det. Det är okej att må dåligt, jag kommer inte må så föralltid. Vill alltid tro att allting sker utav anledningar, det är det som får mig att kämpa vidare med livet. Och nej, jag vet att jag inte ska klaga. Men samtidigt så måste man säga till sig själv att det är okej att må dåligt ibland, sålänge du någon gång tar dig ur det. <3

 

 

Av Amanda Martins - 10 juli 2018 01:00

Hej igen.


Tänkte skriva om ett känsligt ämne, i alla fall ur mitt perspektiv. Nämligen när vänskaper tar slut, när två kompisar bestämmer sig för att dem inte längre ska vara vänner. Vet inte riktigt vart jag ska börja, men jag kanske bör ta det från början, shall we?

Under min barndom har jag flyttat mycket, jag har bott lite överallt i min stad. Från att bo på landet till att vara en stadstjej i lägenhet. Från att bo i lägenhet till att flytta till hus igen och från att bo i ett hus flytta till ett ''mindre finare kvarter''. Jag har med andra ord bott lite här och där med min familj vilket har resulterat till att jag gått i 7 olika skolor. Jag har som barn träffat mycket olika människor. Jag har haft många olika vänner, vänner som bara stannat tillfälligt i mitt liv och vänner som jag umgåtts med i flera år. Och turen har varit på min sida då jag nog alltid haft ganska lätt att få vänner. Jag vet sedan liten att vissa vänner är något som kommer och går, medan andra vänskaper kan vara livet ut. Vänner har kommit och vänner har gått, så har det alltid varit och ingenting som jag någonsin sörjt på något sätt, då jag vet att det är så livet är. Men som äldre (Ja om man ens kan kalla en 18-åring för något äldre) så har jag insett att det blir svårare och svårare med åren att mista vänner, just för att dem vänner jag har idag är verkligen mina vänner. Man har inte tid att slösa energi på någon man vet kommer stanna en liten stund, man prioriterar kvalitén mer än kvantiteten idag. 


Jag har förlorat någon som jag kallade för vän. Och inte bara vän, han var min bästa vän. Tycker inte att det är särskilt nödvändigt att skriva detaljerat om varför vi idag inte är vänner, för det skulle antagligen ta mig flera timmar att skriva då jag nog inte riktigt förstår det själv. Och jag tror att detta är det första ''break-upet'' med en vän som jag upplevt väldigt jobbig. Jag tror det beror mest på att allting tog slut så himla fort, men samtidigt inte. Jag är inte dum, och jag vet att den dagen jag tog kontakt med mitt ex, skulle vara den dagen då jag förlorade min bästa vän. Jag vet att jag inte var någon bra kompis den perioden då det hände, men det fanns så mycket osäkerhet och många frågetecken i våran vänskap just då. Det kanske är dumt att skriva det här inlägget, men jag vet inte riktigt vart eller till vem jag ska skriva det till annars, jag måste få ut det på något sätt. Och om jag bestämmer mig för, att personen jag skriver om, ska få läsa detta, känns det inte som att det kommer förbättra våran situation på något sätt. Jag känner bara helt spontant att jag måste få skriva ner allting.


Jag har undrat så många gånger om vem det är som har ljugit för mig. Är det min bästa vän eller är det mitt ex? Ingen av dem har haft någon anledning till att ljuga för mig och jag har verkligen bett dem så många gånger om att dem bara kan säga som det är, jag kommer inte bli arg. Bara att jag vill höra sanningen, oavsett hur jobbig sanningen kommer vara. Men det spelar ingen roll hur många gånger jag ber dem, det spelar ingen roll hur många gånger jag ber till gud om att få höra sanningen, det spelar ingen roll för jag tror aldrig att jag kommer få höra det. Båda har svurit sina liv på att dem berättar sanningen, men det är ju någon som ljuger. Och om ingen har ljugit så måste i alla fall någon ha överdrivit eller kryddat på historierna och sedan inte vågar säga det. Vet du ens hur många gånger jag har stirrat ut genom mitt fönster och undrat om han är mytoman på riktigt? Att om han nu har ljugit så mycket för mig, att han verkligen inte är medveten om det själv? Men det går inte ihop, varför skulle han ha ljugit för mig när han verkligen inte haft någon anledning att göra det överhuvudtaget? Han var min bästa vän och jag har så svårt att tro att han någonsin ljugit för mig, eftersom han var så noggrann med att hela tiden poängtera att han inte hade några anledningar till det. Och jag trodde honom. Men idag vet jag inte vad jag tror, jag vet bara vad jag vill tro. Även om det ''bara'' är en vän jag förlorat, så är det mycket mer än så. Det kändes som jag förlorade en del av mig själv, eftersom han var någon som jag berättade allt till. Även om jag visste att vissa saker skulle göra honom sur och besviken på mig så visste jag att jag kunde berätta allt till honom. VI var vänner i ungefär 7-8 månader, man kan ju tro att det är en väldigt kort tid att bli så nära med någon, och det var det nog också. Men det var bara så äkta, en ren och äkta vänskap. Det fick mig att inse att man kan vara vän med någon i hela sitt liv, och man kan träffa en människa i bara några månader och den människan kan ändra hela ditt liv, på så kort tid. Det var väldigt fint.


Och jag kan medge det. I början av vårt såkallade ''vänskaps-breakup'' så avskydde jag honom. Såfort hans namn kom på tal vifta jag bort det, envis med att jag verkligen inte ville prata om honom. Eller så kunde jag säga en spydig kommentar om honom för att låtsas som jag inte brydde mig. Men mina vänner såg igenom min jargong och fattade att jag brydde mig, men att jag inte ville prata om det. Idag om någon frågar mig svarar jag alltid med ett kort svar, eftersom det fortfarande känns jobbigt att prata om. Jag avskyr honom inte och jag har aldrig hatat honom och kommer förmodligen aldrig att göra det heller. Det är bara svårt att förlåta någon om man inte ens vet om man kan förlåta människan. Och om han inte ens har gjort något, slängdes vår vänskap då för ingenting? Tänk om han aldrig ljög, tänk om han pratade sanning om allting? Då måste jag gjort livets misstag. Men jag kommer nog aldrig få reda på vem det var som ljög eftersom jag aldrig kommer kunna få något bevis. Det är ord mot ord.


Jag tänker på honom varje dag. Det börjar bli jobbigt. Jag vet att jag på något sätt måste få ett avslut men jag vet inte hur. Jag vet bara att jag måste få det för min egna skull. Mina vänner har stöttat mig och varit väldigt bryende dem få gångerna vi pratat om allt som har hänt, men det känns inte som att det hjälper.

Har suttit och skrivit i en timme nu och jag måste lägga mig. Godnatt.

 

Av Amanda Martins - 20 maj 2018 23:19

Jag hade nästan glömt bort den här ''bloggen'', insåg för några dagar sedan att den fortfarande finns kvar, satt och läste igenom gamla inlägg med varierande reaktioner. Shit, sist jag skrev här var 28 november 2017, det är ett halvår sedan. Jag känner mig lite mållös för tillfället, det finns så mycket att skriva om. Det har hänt så fruktansvärt mycket med andra ord. Vart ska man ens börja? Jag har märkt att jag kommer tillbaka hit varje gång jag känner mig nerstämd, det är ju på ett sätt väldigt skönt att få skriva av sig, även fast det bara är jag som läser detta. Men jag tror att det är lite det som är meningen, det är en slags terapi för mig. Jag får ut allt jag vill ha sagt, får det nerskrivet, samtidigt som jag slipper processen med att vända mig till en annan människa. Och med det menar jag inte att jag inte har någon jag kan vända mig till, för det har jag verkligen. Det uppskattar jag, men att prata om känslor har aldrig riktigt varit min grej. Och egentligen finns det inga problem med att prata om känslor med andra människor för mig men jag hatar verkligen känslan av att någon person vet om mina svagheter. Jag vet att det är löjligt men jag hatar det verkligen. Det är väl kanske därför jag nu känner lättnaden över att få skriva av mig här istället.


Den här veckan har varit den hemskaste på länge. Allt som kan tänka sig vara dåligt för min psykiska hälsa visade verkligen sitt face till mig den här veckan. Har mått så dåligt och livslusten har legat på 0. Jag är en person som vanligtvis gillar utmaningar but dear god, denna gången slängde du verkligen vattnet över huvudet på mig. Jag är så nära på att flippa ut, samtidigt så vet jag om att om jag flippar ur så kommer saker och ting bara bli värre. Jag har en konstant klump i magen och allting känns så konstigt, jag har så mycket ilska och sorg i mig samtidigt som jag bara känner mig så jävla tom. Går det ens ihop? Ena sekunden vill jag bara skrika och slå sönder saker, men nästa sekund vill jag bara lägga mig under täcket i sängen och gråta timmar i sträck. Men ingenting utav det händer, istället sitter jag förtvivlat i min säng och stirrar in i väggen och bara funderar. Varför händer detta just nu, och VARFÖR? Ingenting går ihop längre, nothing makes sense. På ett sätt så vet jag om att jag är en stark tjej, jag har varit med om ett och annat. Det kanske låter konstigt och nästan psykopatiskt men det är när jag är arg som jag verkligen känner mig själv. När jag blir arg är det som att jag släpper allt annat, jag släpper alla tankar om vad folk tycker om mig, jag skiter i vem jag sårar, det enda jag tänker på är att jag ska stå upp för mig själv. Det är som om en liten flicka på skolgården blir mobbad av andra ungar och plötsligt kommer den där människan och tar tag i flickans hand, hjälper henne komma upp och ber mobbarna fara åt helvete. I detta fallet är jag den lilla hjälplösa flickan, men såfort jag blir arg så är det som att den där människan som hjälper henne plötsligt kommer fram till mig och hjälper mig själv upp igen. Det är som om jag ser mig själv i tredje perspektiv, att min ilska är det enda som får mig att vara äkta mot mig själv. Låter säkert jättekonstigt men det är därför jag tycker att det är så mycket enklare att vara arg än ledsen.


Jag beskyller mig själv för många problem och som min mamma brukar säga ''Du är din största kritiker'', med det sagt betyder det att det inte finns en större kritiker mot dig än dig själv. Jag vet att jag kan vara lite hård mot mig ibland, det är i alla fall vad andra säger. Ibland så känner jag behovet av att jag måste ändra på saker, saker man inte ens kan ändra på. Och det förstör mig så mycket. Jag är en långsint ältare. Jag kan älta saker i evigheter tills jag släpper det, om jag ens släpper det, vill säga. Jag försöker att jobba med mig själv hela tiden, typ som att acceptera mig själv. Säga att det är okej att misslyckas ibland, det är mänskligt. Men det är inte lätt att försöka bli en bättre människa när andra människor konstant kommer med skit hela tiden.

Av Amanda Martins - 28 november 2017 22:26

Det var ungefär 2 månader sedan jag senast skrev här. Då var jag en nybliven singeltjej med många förhoppningar.

Idag, den 28 november, 2 månader och 8 dagar senare så är jag här igen. Mycket har hänt i mitt liv sen sist, både bra och dåliga saker. Ärligt talat så vet jag inte riktigt hur jag mår egentligen, det går i berg och dalbana hela tiden. Kvällarna är jobbigast, det är då ångesten kickar in. På dagarna är allt så ytligt och allt går så fort så man hinner inte tänka speciellt mycket.


Jag saknar honom, det måste jag erkänna. Är verkligen inte förvånad, det är sån jag är. Jag förstör relationer, stänger ute alla känslor tills allt kommer ifatt mig och fäller krokben på mig. Jag känner mig själv vid det här laget, jag är verkligen patetisk. Jag är falsk. Både mot andra och mot mig själv, det jobbiga är att jag gör det helt omedvetet mot mig själv hela tiden. Detta är inte första gången jag pågrund av mitt känslokalla inre förstör andra människor känslomässigt. Jag önskar jag kunde få veta vad han gör just nu, vad han tänker på... vad han känner. Tänker han på mig? Saknar han mig lika mycket som jag saknar honom? Har han gått vidare? Älskar han någon annan tjej nu?


Jag älskar ingen annan i alla fall. Ingen kille åtminstone. Jag har försökt gå vidare, träffat nya människor men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll vem det är som sover brevid mig på nätterna, det spelar ingen roll vem det är som torkar mina tårar. Det spelar ingen roll vilken axel jag får luta mig mot. Tankarna finns hos honom, när jag blundar är det honom jag ser. Han hemsöker mig till och med i mina drömmar... Bara små skymtar av honom. Det räcker för mig att bli helt förstörd. Kan du någonsin förlåta mig för allt jag gjort?


Jag kommer aldrig glömma när vi träffades 17 augusti, vi hade bråkat. Vi satt utanför ditt hus på trappan och pratade om oss. Det var något jag ville säga till dig, något som jag aldrig sagt till dig, något du aldrig hade sagt till mig. Men jag väntade tills kvällen, när vi låg tätt bredvid varandra i din säng. Jag sa med en liten obekväm röst att jag ville säga något till dig och du svarade ''vadå?''. Du trodde jag skulle berätta något dåligt, kanske var detta dåligt, vad vet jag, du kollade så oroligt på mig. Jag kollade in i dina bruna ögon medan du såg på mig, det tog mig kanske 3 minuter innan jag äntligen fick modet att säga det. Det jag aldrig hade vågat säga till dig, för att jag aldrig ville inse det själv. ''Jag älskar dig'' sa jag. Något i dina ögon förändrades, som att poletten äntligen föll. Hur vi trodde att den sista pusselbiten föll på plats. Du frågade lågt med en viss förvåning ''Gör du?'', eftersom du förmodligen inte trodde att du hade hört rätt. ''Ja, det gör jag'', sa jag och var nu säker. 


Han kollade på mig och log, sedan sa han -

 

''Jag älskar dig med.''

 

 

Och på något sätt, så förstod jag, att han alltid hade gjort det.

 

 

 

Det var nog en av de finaste stunderna vi hade tillsammans... vi hade aldrig varit så nära varandra som vi var den kvällen. Jag saknar det. Som Jon Snow sa till sin Ygritte ''You remember that cave? We should have stayed in that cave''. Precis som vi, vi skulle aldrig ha lämnat den sängen, den kvällen. 

 

Försöker så hårt att klara mig på egen hand. Det gör så jävla ont ibland. Saknar dig så mycket. Men vi fungerade inte, och jag har insett nu efteråt att jag aldrig ens försökte fungera med dig. Hatar mig själv för det. Men jag hoppas att du mår bra, det är bättre att en mår dåligt istället för båda. Jag kan ta smällen. 

Av Amanda Martins - 19 september 2017 18:22

Hej.

 

Det var längesedan jag skrev något på den här sidan. Mycket har hänt sedan 22 februari men samtidigt så har det inte.

Ligger i min säng, under täcket, lyssnar på pianolåtar och ska efter detta inlägget försöka plugga lite psykologi. Älskar att lyssna på piano när jag pluggar, kan fokusera mycket mer när det inte är massa röster inblandade i låtarna.

-

 


Jag är singel igen, det var mitt egna begär. Känns skönt, känns ensamt. Jag tror att allting löser sig, en människa behöver inte en (kärleks)partner för att vara lycklig. Det känns lite pirrigt för det känns som det kan bli ett nytt kapitel av det här. Och jag vet att jag inte är ensam, jag har mina vänner. Mina vänner och min familj är något jag alltid ska vara tacksam över, för - hade jag inte haft varken en familj som bryr sig om mig eller vänner så hade jag verkligen kunnat kalla mig själv för ensam nu. Jag tror det är väldigt enkelt att man hamnar i en position där man tycker synd om sig själv men egentligen vet man ju inte hur bra man har det. Visst, det är okej att vara ledsen ibland, speciellt om man har genomgått ett ''breakup''. Riktigt så tufft var det inte för mig. Finns många anledningar till att jag inte är ledsen över det.


De senaste 2 åren så har jag intalat mig själv att det är något fel på mig när det kommer till ''kärlek''. De killar jag träffat, varför blir jag inte kär? Jag har nästan tvingat mig själv att vara kär, när jag innerst inne vetat hela tiden att det inte är något man kan tvinga till sig. Jag intalade mig själv att Amanda Martins inte kan bli kär. Men, var jag inte lite snabb på att bedöma det? Vafan jag är 17 år, kär eller inte kär spelar väl ingen roll i dagsläget. Jag vet idag att jag kan bli kär, jag har väl helt enkelt inte träffat någon som kan få mig att känna de känslorna. 


Nu måste jag plugga vidare, har prov/läxförhör imorgon så det börjar dra iväg lite nu. BYE

 


Av Amanda Martins - 22 februari 2017 16:15

Tjingeling.

Idag är det onsdag vilket kan resulteras som både bra och dåligt. Dåligt för att halva sportlovet passerats och bra för att man är närmare helgen. Jag sov hos Elie inatt, vi gjorde inte så mycket faktiskt. Båda var rätt trötta och trots att jag har sportlov så är vardagarma fortfarande lika tråkiga om de varit innan. Helgerna är ju bäst, om man får säga så.


Jag klippte mig igår och jag märker så stor skillnad. Egentligen hade min frisör kunnat ta mer då jag faktiskt trivs i ''kort'' hår. Mitt hår kommer antagligen växa sig ner till magen på 1,5 månad så det känns nästan värdelöst att gå till frisören nuförtiden. Jag vet att vissa tjejer (även killar) har svårt med att få deras hår att växa. Ni kan ta mitt, det växer så det bara knakar. Men jag är i alla fall nöjd, känns skönt att inte känna sig som Rapunzel längre. Hihi.


Testade även så sjukt fina klänningar i en butik här i stan. Jag älskar verkligen deras kläder! Fattar inte att jag aldrig gått in i deras butik tidigare??


   

Av Amanda Martins - 20 februari 2017 23:22

Problemen verkar aldrig ta slut för mig den här månaden, tråkigt nog. Som vanligt så ligger jag i sängen när jag skriver detta blogginlägg och just den här kvällen har jag varit riktigt förbannad över en grej som nyligen hänt.


Det börjar med att mitt ex smsar mig. Han säger att han undrar en sak och frågar därmed om han kan ringa mig. Vi har inte haft kontakt på länge och sist vi hade någon slags kontakt var när han totaldissade mig när jag bad om förlåtelse för vårt hemska ''breakup''. Men tillbaka till ämnet, kort sagt så svarade jag att det var okej. Jag fick en liten klump i magen och undrade vad som är såpass viktigt att mitt ex tar mod till sig och skriver till mig att han måste prata med mig på telefon, senast han hörde min röst var när jag sa orden ''Jag har tappat känslorna''. Jag måste erkänna, jag var lite nervös och stirrade på mobilskärmen med hopp om att bara få det överstökat. 3 minuter senare så dyker hans namn upp på min display med en gammal bild på honom som jag tog i somras. Jag svarade och kvävde ur mig ett ''Hallå'' och i andra änden av luren så svarade en röst tillbaka, rösten som jag hade älskat i 1 år. Rösten som tillhörde en av de människorna jag älskat.


Det började lite stelt och jag frågade ganska snabbt om vad det var han ville. Med en viss tvekan frågade han mig om jag varit i hans hemstad den senaste tiden, alltså tiden efter att vi gjort slut. Jag svarade nej och frågade honom varför han undrar det. ''Jag har hört en sak... inte för att jag egentligen tror på det men jag ville bara fråga dig, för att försäkra mig om att det inte är sant''. Öh, jaha? svarade jag. Och nu kommer vi till det äckligaste på hela kvällen.


Någon har tydligen sagt till honom att jag har haft en trekant med 2 andra killar i busstationen i hans stad. Med killar som han känner. Jag blev helt chockad och fattade först inte vad han sa. Jag förklarade genast att det kom som en chock för mig och att jag självklart inte har haft nån jävla trekant med någon. Det som gjorde mig så upprörd är att folk som jag inte ens känner, som jag inte ens vet namnen på, killar som jag aldrig någonsin samtalat med, tar för sig friheten att ''sprida'' rykten om att dom har haft sex med mig? Egentligen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta? Skratta för att dom är så patetiska som får för sig att dom någonsin skulle kunna få den chansen med mig eller gråta för att dom är så fruktansvärt sorgliga? Either way, jag fick tänka efter lite och insåg att det hade varit några killar som lagt till mig på snapchat och fattade ganska snabbt att det var de som hade gått runt och ljugit ihop den här lilla händelsen (händelsen som sorgligt nog bara skett i deras fantasier). Jag kontaktade en av de. Frågade om han vet någonting om detta och att han skulle ge mig namnen på de här horungarna. Killen sa att han inte visste någonting om de här men gav mig några namn på killarna som skulle kunna ligga bakom detta rykte. Principen är inte att jag är så jäkla upprörd över själva lögnen, det som gör mig upprörd är att de smutskastar mitt namn som om jag var en liten leksak till dem. Det är verkligen inte okej.


Några samtal senare så var allt dock ganska lugnt. Killarna kommer snart kontaktas och jag förväntar mig att de ska stå upp för vad de har sagt. De ska skämmas och jag ska personligen se till så att de får göra det också. Smutskastar du mitt namn så ska du fan förvänta dig att jag kommer dra ditt namn genom en kilometers lång lerpöl. Nej inte ens en pöl, ett jävla hav. 


 

 

Av Amanda Martins - 12 februari 2017 23:55

Min dag idag har varit grym. Det började med att jag vaknade vid 11, gick upp och tog på mig kläder och drog till torp med mamma och Thomas. Jag lämnade tillbaka ett par byxor och en tröja, grejen var att byxorna verkligen var jättesnygga men jag tyckte inte dom passade på mig. Sedan drog vi till Ikea och kollade på lite nya möbler och köpte galgar (hihooo jättekul).


Vi kanske ska flytta närmare stan snart, förhoppningvis. Vi alla är ganska trötta på där vi bor nu och känner att det är dags för lite förändring. Jag personligen älskar att flytta och det kanske låter jättekonstigt för vissa människor hatar det. Det kan bero på att jag är ett skilsmässobarn och har flyttat typ 20 gånger men varje gång man flyttar till något nytt så får man chansen att börja om allting, typ. Du får inreda och du får ett helt nytt hem!!! Det är det jag älskar. Den här gången ska dock inte min bror Rasmus följa med då han flyttar i maj till sin egna lya. Först så var jag jätteglad att han skulle flytta för då blir det mer plats till mig men nu börjar jag liksom inse att jag aldrig kommer bo ihop med min bror igen. Han kommer inte finnas vid rummet intill längre. Jag kommer inte kunna gå in till hans rum och bara snacka med honom när jag har tråkigt, viI kommer inte kunna bråka (tro eller ej men jag kommer sakna att bråka med honom) och jag kommer liksom sakna allt det där. Man tar saker förgivet hela tiden. Även fast min bror är cp och dum i huvudet så är vi i grund och botten samma kött och blod. Jag älskar att han är cp för han kan verkligen få mig och skratta. Well well, han är vuxen nu och vill börja forma sitt egna liv. Kommer kännas så jävla tomt utan honom bara.


Efter torp så åkte jag hem och började packa för att sedan dra till Elie. Hos Elie har man aldrig tråkigt, det är fan öppet hus här asså. Idag så var Omed, Mathilda och en kille som heter Rabbie här. Jag lagade mat till alla och sen så satte vi oss och åt. ((Skrääääll att jag lagar mat)). Sedan chillade vi typ bara och kollade på videos på youtube som ''Try not to laugh''. Asroligt. När jag är här så känner jag ingen ångest över någonting, jag mår så jävla bra. Alla är så fucking trevliga och man har aldriiiiiiiig tråkigt. Det enda man gör är att skratta, haha.


Så nu ligger jag här i Elies säng och skriver detta blogginlägg. Imorgon är det skola och jag känner mig faktiskt rätt taggad och jag har ingen aning varför. Elie ligger brevid mig och snackar med en kompis på facetime. Livet är najs nu asså. Men jag ska dra och rota runt lite i Elies skafferi nu och se om jag hittar något godis. Han har alltid något gott man kan sno. Han känner mig och vet att hans kök är rensat när jag drar hem imorgon. Hehe...


Vi hööööörs!!

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards