Hej.

Det var längesedan jag skrev något på den här sidan. Mycket har hänt sedan 22 februari men samtidigt så har det inte.

Ligger i min säng, under täcket, lyssnar på pianolåtar och ska efter detta inlägget försöka plugga lite psykologi. Älskar att lyssna på piano när jag pluggar, kan fokusera mycket mer när det inte är massa röster inblandade i låtarna.

-

Jag är singel igen, det var mitt egna begär. Känns skönt, känns ensamt. Jag tror att allting löser sig, en människa behöver inte en (kärleks)partner för att vara lycklig. Det känns lite pirrigt för det känns som det kan bli ett nytt kapitel av det här. Och jag vet att jag inte är ensam, jag har mina vänner. Mina vänner och min familj är något jag alltid ska vara tacksam över, för - hade jag inte haft varken en familj som bryr sig om mig eller vänner så hade jag verkligen kunnat kalla mig själv för ensam nu. Jag tror det är väldigt enkelt att man hamnar i en position där man tycker synd om sig själv men egentligen vet man ju inte hur bra man har det. Visst, det är okej att vara ledsen ibland, speciellt om man har genomgått ett ''breakup''. Riktigt så tufft var det inte för mig. Finns många anledningar till att jag inte är ledsen över det.

De senaste 2 åren så har jag intalat mig själv att det är något fel på mig när det kommer till ''kärlek''. De killar jag träffat, varför blir jag inte kär? Jag har nästan tvingat mig själv att vara kär, när jag innerst inne vetat hela tiden att det inte är något man kan tvinga till sig. Jag intalade mig själv att Amanda Martins inte kan bli kär. Men, var jag inte lite snabb på att bedöma det? Vafan jag är 17 år, kär eller inte kär spelar väl ingen roll i dagsläget. Jag vet idag att jag kan bli kär, jag har väl helt enkelt inte träffat någon som kan få mig att känna de känslorna. 

Nu måste jag plugga vidare, har prov/läxförhör imorgon så det börjar dra iväg lite nu. BYE